Sedan återvinningsansvaret övergick från producenterna till kommunerna har kraven på fastighetsägare haglat tätt. Många samfällighetsföreningar har fått uppmaningar om att vidta åtgärder för att kommunens sophämtning ska fungera: centrala stationer, nya containrar, fler sopkärl. Åtgärder som inte bara kostar pengar, utan också medför en större arbetsbörda för styrelsen.
Senast den första januari 2027 ska fastighetsnära insamling, FNI, vara på plats, och det är kommunerna som ansvarar för att det sker. Fastighetsnära insamling innebär i praktiken att avfall samlas in direkt vid bostaden eller i nära anslutning till fastigheten, i stället för vid en central återvinningsstation. Syftet är att förenkla sorteringen och därmed öka återvinningsgraden.
Även om kommunen bär ansvaret för insamling av hushållens förpackningsavfall är det fastighetsägaren som åker på att se till att det fungerar rent praktiskt. Det kan handla om att bygga centrala sopstationer eller komplettera med fler sopkärl. För samfällighetsföreningar kan konsekvenserna bli både kostsamma och komplexa.
En förening som befinner sig mitt i den problematiken är Storhogna Centrala Miljö Samfällighetsförening i Bergs kommun. Föreningen bildades 2019 och Dan Lindqvist har suttit som ordförande sedan 2021 och försöker navigera ett regelverk som, enligt honom, inte är anpassat för den faktiska situationen på marken.
– Jag är besviken på att kommunen inte försöker vara mer sunt-förnuft-tänkande, utan bara går på regelverket. Jag tycker det är fegt. Jag begär inte att de ska bryta mot lagen och FNI är i grunden bra. Men jag begär att de gör sitt yttersta för att det här ska prövas på ett klokt sätt.
Storhogna är ett klassiskt fjällområde som började exploateras på 1960-talet och tog ordentlig fart i början av 2000-talet. I dag ansvarar samfällighetsföreningen för sophanteringen, vilken nyttjas av 714 hushåll fördelade på villor och bostadsrättsföreningar.
– Området är förlagt på tre fjällsidor. Storhognafjället och, Mellanfjället med Högtelen som ett tredje. Det är spritt på ett stort område, berättar Dan Lindqvist.
Naturvårdsverket definierar fastighetsnära insamling till 400 meter från bostaden. För Storhogna är definitionen svår att förena med verkligheten.
– Jag har själv mer än en kilometer till min miljöbodar. Det är lite det här vi brottas med, vi opponerar oss mot regelverket för att vi har ett område som är så utspritt.
Föreningen har i dag fem miljöbodar, ett arv från den tid då området ursprungligen exploaterades. Fyra av dem hanterar enbart rest- och matavfall. Den femte har även övriga fraktioner.
– Det betyder att vi har fyra stationer som vi enligt regelverket nu måste bygga ut med nya containrar för de fem fraktionerna som krävs: restavfall, papp, plast, glas och metallförpackningar, säger Dag Lindqvist. Den femte stationen måste vi också ersätta då de behållarna inte fungerar med den nya bottentömmande tekniken.
En miljon kronor i kostnader
Det är inte bara investeringskostnaden som bekymrar styrelsen. Det handlar också om vad ombyggnationen faktiskt innebär för slitaget på vägarna.
– I dag är det en bil som kör runt och hämtar rest- och matavfall. Med de nya reglerna tillkommer ytterligare bilar för de andra fraktionerna köra längre in i området samt till två andra samfälligheter med sina 3 miljöhus. Vad jag förstår blir det minst två olika bilar till.
Den ökade trafiken är inte ett litet problem i ett område som Storhogna. Föreningens vägar är inte dimensionerade för tung, kontinuerlig trafik, och kostnaderna för slitaget hamnar ytterst hos medlemmarna.
– Vi försöker få med vägföreningen på tåget så att de förstår problematiken. I dag betalar den som bygger ett nytt hus i området en slitageavgift på 7 000 kronor, just för att tung trafik förstör vägarna. Sopbilarna gör precis samma sak, fast de kör året runt och slipper betala den avgiften.
Samtidigt är kostnaden för att bygga återvinningsstationerna hög.
– En station kostar ungefär 200 000 kronor. Vi har fem stycken. Vi ska inte behöva landa på en miljon kronor i kostnad, och just nu försöker vi hitta vägar att reducera den. Annars motsvarar det ungefär 1 500 kronor per hushåll. Alternativ blir hyra för 180 000 kronor per år. Det kan låta som småpengar men det är det inte. Det är mycket pengar, det är mycket arbete, och driften ska tas om hand efteråt också.
Ingen kommunal hjälp
Storhogna samfällighetsförening har haft dialog med sin kommunala motpart, Vatten och miljöresurs, ett kommunalt aktiebolag som ägs gemensamt av Bergs, Härjedalens och Bräckes kommun. Dialogen har inte gett det föreningen hoppades på.
– Vi får respons så tillvida att de kan hjälpa oss dimensionera stationerna. Men vi får ingen hjälp med att tänka nytt, utan vi får bara regelverket serverat. Det hjälper oss ingenting.
Det som gör situationen extra frustrerande är att en jämförbar lösning faktiskt redan finns på andra sidan kommungränsen. I Härjedalens kommun, där samma bolag hämtar avfall, har man löst sophanteringen genom att samla alla fraktioner på en och samma plats.
– På andra sidan gränsen i Härjedalens kommun har man gjort just det vi efterfrågar och samlat allting på en plats. Då försvann 400-meterskravet direkt, säger Dan och fortsätter:
– Vi vill mötas av att kommunen säger: vi hör vad ni säger och vi förstår problematiken, vi ska hjälpa er titta på hur en lösning kan se ut inom de förutsättningar som finns. Vi vill att kommunen krattar manegen, så fixar vi resten. Som det är just nu saknas den dialogen.
Tre vägar framåt
Inför föreningens kommande stämma har Dan Lindqvist tagit fram tre konkreta alternativ för hur föreningen ska hantera situationen.
Det första är att aktivt dröja med utbyggnaden, en form av civil olydnad mot regelverket.
– Att vi inte kommer inte ha förpackningshantering vid varje station. Då utsätter vi oss för kritik från kommunen naturligtvis.
Det andra alternativet är en teknisk kompromiss: att ställa in vanliga sopkärl inne i befintliga bodar för de nya fraktionerna, och på så sätt formellt uppfylla kravet.
– Då uppfyller vi kravet. Men då springer vi förmodligen på en problematik med tömningstekniken. Kommunen säger att de inte har bilar som kan tömma på det sättet.
Det tredje spåret, som föreningen redan testar i praktiken, är att minska antalet aktiva stationer.
– Vi stänger helt enkelt en av bodarna. Den kommer inte användas alls. Folk blir naturligtvis lite besvikna. Men då slipper vi betala massa onödiga pengar för tömning av halvfulla kärl och minskar samtidigt trafiken i området.
Risken att bygga om, och om igen
Till bilden hör också att Storhogna inte är färdigexploaterat. Det finns 95 obebyggda tomter kvar, och två större fastigheter ligger för planändring med en ny detaljplan på gång. Det skapar en oro hos styrelsen för att de beslut som fattas nu riskerar att bli inaktuella inom bara några år.
– Det är möjligt att vi tvingas göra den här investeringen som krävs för att ställa upp kärlen. Men det kanske är så att när ytterligare tre år gått är det någon annan som tycker vi ska pröva en annan variant. Det här är nog inte sista gången vi pratar om det här.
Storhogna är inte ensamma. Runt om i Sverige befinner sig samfällighetsföreningar i liknande situationer, med varierande förutsättningar och varierande grad av dialog med kommunen. För Dan Lindqvist och Storhogna Centrala Miljö Samfällighetsförening återstår arbetet att hitta en lösning som är ekonomiskt rimlig, tekniskt hållbar och långsiktig.
– Vi försöker ha inställningen att det är ett gemensamt problem. Det är en kedja som ska fungera. Mår vi bra, mår Vatten och Miljöresurs bra. Mår de bra, mår vi bra. Är det tvärtom fungerar det inte för någon. Den inställningen försöker vi hålla fast vid.
