Ny teknik öppnar dörrar, ändrade behov gör att fler får upp ögonen för det ideella arbetet. Men samtidigt skapar professionaliseringen av styrelsearbetet en obalans; ju högre krav, desto svårare att locka nya förmågor.
Erik Herngren, partner på Kairos Future och författare till framtidsstudien Framtidens engagemang, reder ut vart det ideella engagemanget är på väg.
”Ideellt engagemang är någonting som många vill försöka förstå, och det är svårare att engagera folk nu än tidigare.”
Hur ser egentligen utsikterna för det ideella engagemanget ut, och möjligheterna att hitta nya styrelseförmågor?
Några faktorer som redan syns är att fler vill engagera sig på egna villkor och inom områden som känns meningsfulla, samtidigt som det ska passa med livspusslet.
Andelen svenskar som är aktiva i ideellt arbete har varit i princip konstant över tid. Ungefär var fjärde svensk har i dag ett ideellt uppdrag, det vill säga ett engagemang som inte är passivt månadsgivande, utan ett faktiskt åtagande. Värt att notera är att engagemanget inom föreningslivet i Sverige har gått nedåt, men sett över en 20-årsperiod är tappet inte speciellt stort.
– Det är ingen jätteskillnad över tid. Sverige är ju ett föreningsland historiskt, och mycket av den demokratiska grunden bygger på engagemang underifrån via föreningslivet och folkrörelser. Men hur många som aktivt är med i en förening i dag är färre än för 20 år sedan. Man har tappat 10 procentenheter på 20 års tid, säger Erik Herngren, partner på Kairos Future och författare till framtidsstudien Framtidens engagemang.
Engagemanget är dock ojämnt fördelat mellan åldersgrupper. De mest aktiva är personer mellan 30 och 65 år, en period som i hög grad sammanfaller med föräldraskapet, förklarar Erik.
– En stor del av engagemanget kanaliseras genom barnens fritidsintressen. Det är då som engagemanget kommer som ett brev på posten. Man vill, eller tvingas, engagera sig i hockeyn eller i konståkningen eller så.
Kunskapsgapet växer generation för generation
Så vad är det som egentligen kommer att påverka det civila engagemanget, och samfällighetens förmåga att locka nya ledamöter till styrelsen? En faktor stavas ärftlighet.
– Man skulle kunna kalla det för ärftligt civilkapital. Har man vuxit upp med föräldrar som varit aktiva, eller om man själv i sin ungdom har varit aktiv i föreningslivet på något sätt, är chansen mycket större att man engagerar sig senare i livet.
Personer som saknar föreningsbakgrund och erfarenhet av ideellt arbete tenderar också att ha lägre tillit, både till andra människor och till samhällets institutioner, förklarar Erik. En annan faktor, som hänger ihop med den nyss nämnda, är bristande förståelse för hur föreningslivet fungerar, i kombination med en generationsväxling.
– Ska man få folk engagerade är det mycket lättare med dem som förstår vad det handlar om, som vet vad en styrelse är och inte bara ser det som ett abstrakt begrepp, utan faktiskt förstår vad roller och formalia innebär.
– Det finns ganska många, framför allt bland de yngre, som säger att de gärna skulle engagera sig, men de vet inte hur. Det finns en kunskapsbrist kring hur det går till, vad det innebär. Och det gapet kan vi se ökar generation för generation.
Den generation som idag dominerar samfällighetsföreningarnas styrelser växte upp med föräldrar djupt rotade i föreningssverige. Deras barn, 70- och 80-talisterna, är också engagerade, men inte i samma utsträckning. Mönstret pekar mot ett gradvis minskat intresse för just styrelseuppdrag, menar Erik.
Ökade krav och en tyngre ordföranderoll
Samtidigt ökar kraven på föreningar av alla slag. Juridiska skyldigheter kring ekonomisk förvaltning har alltid funnits, men i dag har även andra typer av krav växt fram. Miljöhantering, elbilsladdning och förändrade skatteregler, sådant som gör att styrelseuppdraget upplevs som mer komplext än tidigare.
– Det här gör att det i dag blir mindre plats för glada amatörer än det kanske var förr, säger Erik och fortsätter:
– Samtidigt vet vi att den här professionaliseringen står i kontrast mot ett verkligt engagemang. Ibland kan gräsrotsengagemanget, folk som verkligen brinner för någonting, stå i kontrast mot kravet på att det ska vara professionellt. Och då blir det en obalans. Å ena sidan mer äkta engagemang, det som verkligen skapar lust och engagemang på riktigt. Å andra sidan formaliadelen som kan bromsa den typen av engagemang.
En börda som är särskilt tung för ordföranden, menar Erik. Till skillnad från större ideella organisationer eller idrottsföreningar som kan anställa en klubbchef eller kanslichef, saknar samfällighetsföreningar alltsom ofta den typen av resurs.
– Förr i världen var ordförandeskapet nästan en hederstitel. Det fanns en stolthet i det. Det kan nog finnas fortfarande hos många äldre generationer, att känna stoltheten i att vara ordförande i samfälligheten. Det är en fjäder i hatten. Den typen av titlar har inte samma tyngd längre. Man ser snarare arbetsbördan än titelns skinande glans.
Inlåsning och tidsbrist
Engagemanget blir dessutom mer flexibelt och kortsiktigt. Även om både tid och vilja finns, krockar det med andra aktiviteter som för många väger tyngre. Men det handlar minst lika mycket om vad som avskräcker. Inlåsning. Ett långsiktigt åtagande upplevs som tungt, medan en avgränsad uppgift är lättare att säga ja till.
– Att ansvara för till exempel städdagen eller hjälpa till på stämman är okej, men att sitta i styrelsen, det är ett långsiktigt åtagande som man inte är lika förtjust i.
– Jag tror inte att det stora skiftet är mellan dem som nu är i 20-årsåldern, utan snarare generation X, alltså de födda på 60-talet och senare. Det är de som i mindre utsträckning vill vara inlåsta.
Något som även i framtiden kommer spela in, kanske i högre grad än tidigare, är hur styrelsesammansättningen ser ut.
– Man väljer bort uppdrag där man upplever att det finns risk för kverulanter eller rättshaverister i närheten av styrelsen. Då känner man att det inte är värt besväret.
Meningssökande och en ny syn på bekvämlighet
Men det finns också mer övergripande samhällstrender som kan gynna engagemanget. För 25 år sedan uppgav 4-6 procent av befolkningen att livet kändes innehållslöst. I dag uppger var fjärde person detsamma. Ensamheten följer samma kurva, från 10-12 procent till var tredje svensk på två decennier.
– Det öppnar en enorm potential för föreningsformen som en källa till mening och sammanhang.
Samtidigt skiftar synen på bekvämlighet. Länge var friktionsfrihet idealet, men pendeln har börjat svänga. Allt fler söker sammanhang som bjuder lite motstånd.
– Förr sa man att allt måste vara friktionsfritt. Nu börjar folk känna att lite motstånd måste man ju ändå ha. Ett buzzword just nu är “friktionsmaximera”, att skapa sammanhang där du får lite motstånd.
Det finns också mer övergripande trender som jobbar till styrelsearbetets favör. Fler söker mening, arbetslivet ger ibland mer utrymme, samhällsproblem blir tydligare, oroliga tider gör att fler vill engagera sig lokalt, och färre barn per vuxen frigör tid.
Vilka trender tror du kommer påverka det ideella engagemanget de kommande tio åren?
– Om man tar tioårsperspektivet kommer det bli mycket mer smart digitalt stöd i form av AI-baserade tjänster. Det kommer finnas mycket mer tillgängligt. Vad man än tycker om det i dag så kommer det vara en del av livet om tio år.
– Det organisatoriska ramverket kommer att kunna skötas smidigare, och det inkluderar även sådant som praktisk skötsel av de anläggningar som samfälligheter förvaltar, till exempel VA-anläggningar, reningsverk, parkeringsgarage och liknande.
Finns det något man kan göra för att sänka trösklar för nya ledamöter?
– Man ska inte sänka trösklarna och lura in folk, för att det sen visar sig vara högre trösklar när man väl kommer in. Sen får man jobba med arbetsfördelning och uppgifter. Jag tillhör dem som tycker att man ska använda digital teknik så mycket det bara går för att underlätta rutinjobb och praktiska saker, så att man inte behöver lägga tid på fel saker.
Några andra tips till styrelser?
– Många föreningsstyrelser har sociala inslag, man tycker det är trevligt att ses, man lär känna varandra. Det ska man inte underskatta. Men man ska inte utgå från att alla är där av sociala skäl. Kanske behöver man korta de formella delarna på mötet och sedan ha en social del utöver det, om man vill det.
– Jobba med effektivitet på mötena så att man inte drar ut på tiden i onödan. Det är en fråga om ledarskap, att vara tydlig med vad man gör, redan innan man gör det. Så att folk kan välja. Som småbarnsförälder behöver man verkligen börja värna om sin tid. Tiden är ju oftast en mycket större valuta för folk i dag än vad pengarna är. Det är tidsfaktorn som är den svåra frågan.
