Många var kallade. Fler än normalt kom, några få tog till orda – men en knapp minoritet bestämde.
Tidningen Samfälligheten var med när en samfällighetsförening i storstockholm hade årsmöte. En samfällighet med 60 medlemmar, som förvaltar och driver en egen fjärrvärmeanläggning, garage, parker och har planer på laddstolpar. Driften består till stor del av sophämtning och snöskottning.
Årsmötesbeslut flög en bit över huvudet på många – speciellt dem som inte var på plats. Men faktum är att 35 av 60 dök upp på mötet, visserligen kom några från samma fastighet.
Måndagskväll. Styrelsen kommer först in i föreningshuset man hyrt in för kvällen, och börjar ställa i ordning stolarna. De sätter sig längst fram riktade mot de övriga stolsraderna, tajt som ett handbollsförsvar. Sedan kommer de lite äldre medlemmarna, några i par. Sedan de ensamstående damerna, alla i god tid. De rutinerade medelåldersgardet kommer exakt och sätter sig längst bak, kanske för att undvika uppgifter – med färska erfarenheter från föräldramöten.
De nyinflyttade, entusiastiska medlemmarna, tar platserna längre fram.
”Jaha, inga förfriskbingar i år heller”, muttrar någon. Kaffe och vindruvor som var gängse för ett tiotal år sedan är försvunna på årsmötet, likaså papperskopior av dagordning, verksamhetsberättelser och motioner.
Föreningens ordförande blir också mötets ordförande, och öppnar årsmötet någon minut efter utsatt tid. Då kommer för två personer inhöstande, sedan ytterligare två. Men mötet fortgår utan problem. Inte ens uppgiften att tillsätta justeringsmän ”tillika rösträknare” beredde mötesordföranden några problem.
”Förvaltningsberättelsen, några frågor ..? Inte det.”
”Ekonomin, några frågor?”
Plötsligt hörs en välkänd melodi men ändå ovanlig som mobilsignal, och en man på vänsterkanten reser sig och går ut.
”An der schönen blaue Donau” viskar någon samtidigt som en före detta ordförande i föreningen medlemmarna, långt bak i salen, undrar varför man inte kan redovisa vad varje kilowattimme för pannan kostar. Energigruppens företrädare känner sig nödgad att förklara om att det visst finns. Kassören förklarar att det inte går att veta exakt hur mycket pellets som liksom finns kvar i pannan, och som övergår till nästa räkenskapsår och det blir tyst. Några tittar ner i sina mobiler, en ser ut att somna.
”Varför betalar föreningen 21 000 kronor för telekablar? Nästan alla har väl egen fiber frågar någon och får medhåll.
Ordförande svarar avmätt. ”Det står att kabel-tv ska tillhandahållas av samfälligheten, så står det i vår anläggningsbeskrivning”.
Förvaltningsberättelsen godkänns. Och revisionsberättelsen likaså, utan att revisorn behöver säga eller läsa upp något.
För ovanlighetens skull finns det en faktiskt motion att ta ställning till, och det blir kvällens höjdpunkt. Styrelsens svar på motionen godkänns, men inte svaret på hur man ska gå tillväga i den kniviga frågan om samfälligheten verkligen ska fortsätta att vara momsregistrerad.
Föreningen visar sig ha många ekonomer och jurister bland medlemmarna, och det blir en fråga om hur föreningen kan använda pengarna bäst. ”En samfällighet gör visserligen affärer, men egentligen säljer den inte varor och tjänster till medlemmarna, man sysslar med fördelning av kostnader” säger någon långt bak och det blir tyst.
Att svara ja på frågan om man tycker att styrelsen gör rätt som föreslår nej till motionen, blir knivig.
Det lyfts händer lite tvekande på båda ja och nej. ”Obs, man får bara rösta en gång i den här frågan” säger någon och många skrattar – inte styrelsen, speciellt inte sekreteraren som försöker notera vad beslutet egentligen blev.
Frågan tas om efter att ordföranden förtydligat frågeställningen. Är man för eller emot motionen att ta in en expert för att reda ut momsregistereringen? Mötet svarar ja.
Av bara farten lyckas ordförande få budgeten att godkännas, och även debiteringslängden – som blir oförändrat (hög; som någon säger). När det är dags för val av ordförande och styrelse är valberedningen väl förberedd.
Sittande ordförande får förnyat förtroende. Två av de övriga fyra i styrelsen har ett år kvar. De två som ska väljas in är helt nya medlemmar – inte helt ovanligt i denna förening visar det sig.
Valberedningens ordförande, som tidigare varit mångårig ordförande i föreningen, förklarar att en av de två som lämnar styrelsen måste ingå i den nya valberedningen, för så fungerar successionsordningen. Det är kostanden för att få lämna styrelsen – och komma ut i det fria igen.
Mötet avslutas med att de interna arbetsgrupperna, dels parkerings- , samt energigruppen berättar om sitt arbete. Parkeringsgruppen, som väntar tålmodigt på nya föreskrifter som gör det möjligt för en samfällighet att inte behöva gå via lantmäteriet för att ändra samfällighetens syfte om man driver ett laddstolpsprojekt, kräver dessutom att få årsmötets förtroende att fördela de nya parkeringsplatser utefter ”närhetsprincipen” när och om de nya laddstolparna kommer.
Energigruppens redovisning, samt frågestund, öppnar upp för minst ett par engagerade nya namn i gruppen. Men hur, när och till vem grupperna ska rapportera läggs aldrig fram.
En tidigare årsmötesordförande med stor rutin ställer sig upp och menar att den som talar på ett möte bör stå upp, samt uppmanar mötet att inte prata i mun på varandra. Det blir tyst.
”Ni ska veta att vi alla uppskattar det arbete ni i styrelsen och i grupperna gör” säger sedan en man långt bak i salen och applåder hörs.
Klockan 20.32 avslutas stämman med att ordföranden kallar till sig sin nya styrelse för ett konstituerande möte, samtidigt som kvällens andra stora applåd bryter ut. Mötet är slut. De starka flyttar undan stolarna. Nu vill alla hem. Och alla ska till samma ställe – men åker i egna bilar. Ett nytt år i samfälligheten – med många obesvarade frågor – har inletts.
Och ingen, inte ens styrelsen, påminde om den annalkande höststädningen.
