Muddringen skedde utöver vad som anmälts och godkänts av tillsynsmyndigheten, vilket ledde till att Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Umeå kommun förelade entreprenören att återställa havsbotten på över 500 kvadratmeter skyddad havsvik.
Beslutet överklagades av entreprenören och prövades först av mark- och miljödomstolen, MMD, som delvis ändrade nämndens beslut. Domstolen konstaterade att entreprenören hade genomfört en otillåten muddring, och att det därför fanns skäl att kräva åtgärder för att återställa havsbotten. Domstolen ansåg dock att föreläggandet från Miljö- och hälsoskyddsnämnden delvis var otydligt och behövde justeras.
Entreprenören överklagade vidare till Mark- och miljööverdomstolen, där han yrkade på att föreläggandet skulle upphävas helt, eller åtminstone ändras så att inga massor skulle återföras till havsbotten. Entreprenören hävdade dessutom att han inte hade tillträde till samfälligheten för att utföra återställningen som Länsstyrelsen ålagt företaget med. Samfälligheten var dock inte en part i målet.
Mark- och miljööverdomstolen höll med om att entreprenören hade genomfört en otillåten muddring, men ifrågasatte samtidigt om en återställning var motiverat. MÖD betonade att en miljöskada måste bedömas utifrån situationen vid tidpunkten för föreläggandet, inte enbart baserat på vad som skedde vid själva ingreppet.
En ekologisk undersökning visade att det muddrade området redan återhämtat sig, och att havsbotten i stort sett är jämförbar med omgivande områden. Samtidigt saknade nämnden tillräckliga bevis för att en återställning skulle ha en positiv miljöeffekt.
Att kräva åtgärder flera år efter den otillåtna muddringen ansågs därmed strida mot proportionalitetsprincipen i miljöbalken. Mark- och miljööverdomstolen rev därför upp tidigare domar – och upphävde föreläggandet i sin helhet.
