På Högmarsö, en vibrerande skärgårdsö strax utanför Norrtälje, kan man som besökare ta en öl på sjökrogen, handla i öns matbutik, tanka båten på sjömacken eller varför inte ta en fika på cafét? Kanske köpa en souvenir på den lokala turistshoppen? Eller besöka det gamla varvet?
Under sommaren strömmar tusentals besökare hit från hela landet – mycket tack vare den levande karaktär ön bjuder på. Högmarsö må vara liten, men skärgårdsön imponerar med sitt breda utbud och levande miljö. Det råder egentligen ingen tvekan om varför turister söker sig hit – frågan är snarare hur de tar sig hit, och hur ön faktiskt kan erbjuda ett så levande näringsliv? Mycket tack vare Högmarsö Samfällighetsförening.
Solen speglar sig i det blanka vattnet – ett stilla lugn som på många sätt är unikt i den svenska skärgården. Jag står längst fram i bilkön och väntar, ensam för tillfället. Vid första anblick finns det inget som tyder på att färjan, eller dess tillhörande anläggningar, driftas av någon annan än Trafikverket. Nyasfalterat, tydlig skyltning och en välfylld tidtabell. 30 turer om dagen för en ö med cirka 40 permanentboende och 200 fritidshus. Måste man kanske passera genom Högmarsö för att ta sig vidare ut i skärgården, tänker jag, samtidigt som färjan sakta men säkert närmar sig.
Men sedan händer det något. Helt plötsligt ringlar sig bilkön upp för den nyasfalterade vägen bakom mig och upp bort bakom krönet. Personbilar, cyklar, gående. Till och med en bil med ett jättesläp. Väl på färjan kör jag fram och iakttar resten av bilarna. Kommer alla ens få plats?
Det knackar på bilrutan. Välkommen! utbrister Hans Rydstad, ordförande för Högmarsö Samfällighetsförening, som om det vore en självklarhet att det var mig han letade efter.
– Kom upp på däck och kolla hur det ser ut, säger han och pekar upp mot kaptenshytten.
Väl där uppe står Andreas Elfving, ledamot och driftsansvarig tillsammans med Micke Staaf, anställd driftpersonal, och pratar om diverse frågor rörande färjan. Allt går som det ska, inga konstigheter, konstateras det. Däremot är det sommar – vilket betyder högtryck.
– Man märker att det kommer många förstagångsbesökare på somrarna. Även transporterna ökar. Vi har redan haft tio lastbilar som åkt över i dag, säger Micke Staaf.
Högmarsö har länge varit bebott. De första bosättningarna kom redan på 1500-talet, men det var inte förrän 1876 som varvet etablerades, vilket ledde till ett mer levande samhälle. Här byggdes fartyg med kravellteknik – ett alternativ till den traditionella klinkbyggnaden. År 1918 tog varvet ett steg in i den moderna eran och började tillverka stålfartyg.
På sina glansdagar hade varvet nära hundra anställda. I dag återstår fortfarande en mindre del av verksamheten. Sjökrogen intill bär dessutom arvet vidare genom det enkla, men passande namnet, ‘Restaurang Varvet’. Dessutom finns grundarens släkt kvar på ön – och i styrelsen.
– Det här är ingenting man gör för pengarna, säger Andreas Elfving, ledamot och generationsboende på ön.
– Det skulle antagligen inte finnas vare sig krog eller affärer här utan färjan, konstaterar Hans Rydstad, som varit ordförande sedan 2003, och syftar på de goda transportmöjligheterna tack vare den.
Linfärjan, som transporterar fordon över det 850 meter långa sundet, är en av landets längsta linfärja, det vill säga avståndet mellan på- och avstigning. Det är lätt att dra slutsatsen att det borde vara Trafikverket som driftar den – men så är inte fallet. Den driftas i stället, helt ideellt, av Högmarsö samfällighetsförening.
50 000 fordon över sundet varje år
Under 2024 var det cirka 50 000 fordon som nyttjade färjan, vilket motsvarar 136 fordon om dagen. Det ska dock sägas att majoriteten av besökare kommer under sommarhalvåret, även om färjan kör fram och tillbaka året om. Även andra samhällstjänster är beroende av färjan. Posten, renhållning, sophämtning, slamsugning och äldrevård.
– Sotare, you name it. Allt sådant där som man inte tänker så mycket på, säger Hans.
Den första färjan invigdes 1972 och kör fortfarande fram och tillbaka ett 30 gånger om dagen. På frågan om allt flyter på bra blir svaret entydigt.
– Väldigt bra, säger Hans Rydstad.
– Exemplariskt!, fortsätter Andreas Elfving, och passar frågan vidare till Micke Staaf, för ett mer omfattande svar.
– Vi stänger av under en vecka på våren för att göra saker vi inte kan göra när färjan är i drift. Typ maskinservice och byte av linhjul till vajrarna. Lite ommålning av färjan passar vi också på att göra, säger Micke Staaf.
Är det Sveriges längsta linfärja?
– Ett tag trodde jag att det var den längsta, men jag vet inte om det är det längre. Jag tror att vi har blivit nedpetad av en färja i sjön Bolmen som är 1 000 meter, säger Hans och Micke.
– Sveriges längsta saltvattenfärja kanske, säger Hans.
Utöver den årliga service som man utför på land, genomförs löpande egenkontroller av färjan, vilket är ett krav från Trafikverket. Med hjälp av kontrollerna planeras eventuella åtgärder in, och förs sedan in i underhållsplanen som sträcker sig tre år framåt.
Även om underhållet och driften för en linfärja är märkbart billigare än en bilfärja med propeller, finns det stora kostnadsposter.
– Vi byter till exempel styrvajer vartannat år, och drivvajer varje år. Den förstnämnda kostar runt 100 000 kronor och den andra 50 000 kronor, säger Micke.
Andreas Elfving berättar att han må vara driftansvarig i styrelsen, men betonar att det här upplägget aldrig hade fungerat om det inte vore för föreningens anställda: Micke Staaf och kompani. De har både erfarenhet och kunskap, men framför allt engagemanget, menar Andreas. Något som också har varit en röd tråd vid rekrytering av personal till färjan.
– Vi försöker få tag i människor som tycker att det är kul att jobba här, och inte bara kommer hit för att köra färjan fram och tillbaka, säger Andreas, och lyfter fram nuvarande anställda som självgående och ansvarstagande.
– Vi har ju ingen daglig företagsledning som sitter här, utan vi har våra styrelsemöten. Därför är vi beroende av vår personal, vilket gör att de blir väldigt viktiga.
Så sköts driften av Sveriges (kanske) längsta saltvattenfärja
Vi har förflyttat oss till färjestugan, en röd träbyggnad intill kajen. Det är här personalen håller till när de inte jobbar på färjan. Sovrum, ett litet kontor, toalett och ett kök. En altan som mer eller mindre sluttar ut i havet. Sämre arbetsplatser kan man jobba på, tänker jag, samtidigt som Hans kommer in med nybryggt kaffe.
– Innan vi byggde det här så var färjestugan bara ett litet skjul lite längre upp. Inte speciellt trevligt, säger Hans.
– Vad säger du Hans, skulle vi få igång färjan?, säger Andreas.
– Vi kommer inte många meter, svarar Hans och skrattar.
– Nej, det är nog lika bra att Micke och company sköter det tror jag, fortsätter Andreas.
Att det finns anställd driftpersonal betyder inte att Andreas lutar sig tillbaka och väntar på det månatliga avstämningsmötet – tvärtom finns det alltid något att ta tag i. Förutom färjan förvaltar föreningen vägar och gatubelysning.
Andreas är faktiskt inte bara uppväxt på ön (och en av dess permanentboende). Han är släkt i rakt nedstigande led från Jonas Petter Elfving, som 1876 grundade varvet. Han har med andra ord stenkoll på Högmarsö.
– Det vore en sak om jag inte bodde här, men eftersom jag rör mig här hela tiden så ser jag saker som behöver fixas. Men det är klart, det tar ju sina timmar, säger Andreas.
Hans tycker att Andreas håller tillbaka, och ger honom beröm.
– Du gör ju ett jättejobb, Andreas. Det ska du inte sticka under stolen med!
Några höga arvoden är det inte tal om, menar Hans och Anders, men det är å andra sidan inte det som driver deras engagemang. Strävan efter att hela tiden förbättra möjligheterna för öns boende, företagare och besökare väger tyngre. Bättre vägar. Mer näringsliv. Och så färjan såklart.
– Nu siktar vi mot en lite större färja. Vi har slagit lite i kapacitetstaket. säger Andreas.
Var hittar man ens en linfärja att köpa?
– Blocket!, skämtar Anders.
Något bättre svar än så får jag faktiskt inte. Det kanske, trots den positiva attityden som genomsyrar rummet, vittnar om komplexiteten att förvalta en linfärja som sväljer uppemot 12 bilar åt gången. Ideellt.
Trion börjar diskutera om huruvida de bör bygga om den befintliga färjan så att det går på fler bilar, men kommer snabbt till slutsatsen att det blir alldeles för dyrt och krångligt. Bytet måste dessutom vara smidigt, för några längre avbrott i tidtabellen finns det inte utrymme för.
– Vi får nog sikta på att hitta en ny, avslutar Micke.
Eftersom föreningen också är arbetsgivare tillkommer ännu en dimension till i styrelsearbetet. Arbetsgivaransvar. Ett ansvar som omfattar allt från att arbetsplatsen ska vara säker till att arbetsförhållandena anpassas efter den anställdas behov. Utöver det tillkommer administrativa uppgifter som lönehantering. I dag har föreningen fyra heltidsanställda skeppare som arbetar i tvåmannaskift. Eftersom färjan ska vara i drift dygnet runt är färjestugan alltid bemannad.
– Det har hänt att det brunnit på ön, då fick vi rycka ut och köra ut brandbilar till ön. Ibland måste vi köra över ambulanser mitt i natten och så vidare, förklarar Micke.
Men ansvaret stannar inte där. Som ägare av en färja som dessutom bedriver sjöfart klassas föreningen faktiskt som ett rederi. Det betyder att om något skulle hända är det föreningen, och i förlängningen styrelsen, som blir ansvariga. Det finns ett “chain-of-command”, förklarar Hans, som är föreningens redare, alltså högst upp i rederiets hierarki. Sedan kommer befälhavare, och så vidare.
– Om båten, gud förbjude, skulle sjunka, blir det ju en fullskalig utredning som kontrollerar att vi som redare har gjort allt vi ska göra, säger Hans.
Föreningen fungerar som ett rederi
Att förvalta och drifta färjan i egen regi, snarare än att försöka övertala Trafikverket att ta över driften, har flera fördelar, menar Hans. Han nämner skäl som flexibilitet, högre servicegrad och mer inflytande över beslut kring tidtabeller och liknande. Under hans 22 år som ordförande har frågan varit på tapeten – men några allvarliga diskussioner har det aldrig varit. Trafikverket har inte varit speciellt sugna på att ta över heller, menar Hans.
– Ju mer tid som går desto mindre vill jag faktiskt att Trafikverket ska ta över.
Samtidigt finns det en viss stolthet i luften. En samfällighet som ideellt har driftat en bilfärja i decennier. Man har byggt en stor verkstad, nya lokaler och investerat i betalsystem och diverse maskiner. Byggt upp en väloljad organisation som kan liknas vid ett företag. Mycket tack vare en styrelse med starkt engagemang och en långsiktig drivkraft.
– Vi ska inte sticka under stol med att vi driver färjan ganska billigt jämfört med andra liknande linjer, säger Andreas och fortsätter:
– Men det går snabbt att rasera allt. Det finns alltid utmaningar kring att hitta engagerande styrelseledamöter och hantera kunskapsöverföring och så vidare. Men vi har haft turen att många vill sitta kvar i styrelsen, och eftersom Micke sitter i valberedningen har han har väldigt bra rekryteringsmöjligheter på färjan!
Totalt omsätter samfälligheten drygt 5 miljoner kronor. Förutom avgiften besökare betalar när de nyttjar färjan får samfälligheten bidrag av Trafikverket som täcker upp till 80 procent av kostnaderna. De mer frekventa besökarna köper ett klippkort.
– Sen har vi ett litet bidrag från kommunen också. Och ungefär 80 procent av våra kostnader är personalkostnader. Resten är underhållskostnader, avsättning till underhållsfond och saker som behöver åtgärdas löpande, säger Hans.
För att säkra ekonomin för framtida utgifter sätter föreningen årligen av pengar till en underhållsfond, en summa som regleras i stadgarna och skrivs upp mot ett index för att inte tappa i värde.
– Vi lade nyss ny beläggning på vägen på andra sidan sundet, och det kostade nästan två miljoner kronor, säger Andreas.
Vad är viktigast för er i styrelsen?
– Vi har några långsiktiga strategiska saker. Det ena är ju att vi måste sköta färjan och se till att säkra alla tillstånd och så vidare och att Trafikverket är nöjda med vårt arbete. Sedan är det viktigt att vi fortsätter vara en bra arbetsgivare, säger Hans.
– Men vi har ju också det här långsiktiga med nya ledamöter och så vidare. Hur bevarar vi det här, och håller det stabilt över tid? Det är extremt viktigt att ha kvar kontinuiteten i arbetet.
Hur kommer det sig att ni kör så många turer per dag?
– Syftet med färjan nu är ju att man ska kunna verka på ön, och besöka ön när man vill. Det är lite grann som när du går ner i tunnelbanan. Du tittar inte på tidtabellen, eller hur? Du går ju bara ner. Det är lite så vi vill att det ska kännas här också, säger Hans.
