Efter att Postnords mer eller mindre tvingande krav om gemensam postutdelning möttes av omfattande mediebevakning – som framför allt belyste företagets auktoritära agerande och bristande kunskap om gällande lagstiftning – trodde jag att det skulle dröja innan någon åter vågade ställa krav på samfällighetsföreningar.
Jag kunde inte ha haft mer fel. Kanske blev Postnords agerande snarare ett kvitto på att anläggningsbeslutet saknar betydelse – så länge det gynnar Goliat. Nu väller kraven in från landets kommuner till samfälligheter: Anlägg gemensamma upphämtningsplatser för sopor – annars uteblir sophämtningen. Låter taktiken bekant?
Att föreningarna saknar både mandat och möjlighet enligt lag verkar spela mindre roll. När nya direktiv ska genomföras hamnar rättssäkerheten längst ner på prioriteringslistan. I stället väljer kommunerna att blunda för prickmarkerad mark och byggregler – allt för att slippa ta i det som anläggningsbeslut faktiskt innebär.
Jag vet – kravet på förändrad sophantering kommer från högsta ort, EU. Kommunerna vill ju bara skicka ansvaret vidare nedåt i näringskedjan, vilket bland annat är samfällighetsföreningarna. Men hur rimligt är det egentligen? Och varför tycks ingen större aktör bry sig det minsta om anläggningsbeslutet? Kommunerna verkar inte ens vilja förstå att anläggningsbeslutet sätter gränser för vad samfälligheter får förvalta eller anlägga.
I stället förväntar sig kommunen att föreningen ska stå för både omförrättning, förarbete och byggnation av gemensamma sopstationer. Vissa kommuner vill se det genomfört inom ett halvår – trots att Lantmäteriets handläggningstider knappast blivit kortare. Efter säkerhetsläckorna har ju myndigheten i praktiken stängt av personalens åtkomst till både dokument och data.
Så frågan återstår: Hur ska en samfällighetsförening kunna följa kommunens krav – utan att samtidigt bryta mot lagen om förvaltning av samfälligheter? Snart är väl varenda styrelseledamot kriminell. Anläggningsförbrytare hela bunten.
