Fördelningen mellan småhus och flerfamiljshus i bostadsbyggandet har gått i vågor. Under 1960-talet och början av 1970-talet när miljonprogrammet byggdes dominerade flerfamiljshusen. Sedan kom en period fram till en bit in på 1980-talet då småhusen dominerade i nyproduktionen. Därefter har det antingen varit ett byggande dominerat av flerfamiljshus eller ett mycket lågt byggandet. De senaste topparna för byggnation av flerfamiljshus var kring 1990 och 2015–2022.
Småhusbyggandet har alltså varit lågt under många år, trots att det är den boendeform som många föredrar. Lågt byggande av småhus driver upp priser och gör egnahemsboende ekonomiskt omöjligt för allt fler. Den nuvarande regeringen har uttalat att det bör byggas mer småhus och tillsatt förre bostadsministern Stefan Atterhall som ”småhuskommissionär”, med uppdraget att ta fram förslag på konkreta åtgärder för att nå detta mål. Här är vad jag tror behöver göras.
Det är viktigt att precisera målet. Vi vill nog inte ha tillbaka 1970-talets stora områden med bara småhus. För det första försvårar det för kollektiva kommunikationer, och för det andra bidrar det till segregation mellan olika inkomstgrupper. Det som behövs i dag är mer blandade områden med både småhus och flerfamiljshus. I dag används allt mer begreppet trädgårdsstad och trädgårdsstadskvarter för denna typ av byggande.
Under 1950-talet var ett mål för socialdemokraterna att även ”vanliga arbetare” skulle kunna bo i småhus. Det byggdes förorter med blandad bebyggelse, där småhus blev ekonomiskt åtkomliga, bland annat genom att hushållen fick vara med och bygga.
Varför Socialdemokraterna i dag helt fokuserar på att det ska byggas flerfamiljshus eller hyreshus är för mig ett mysterium. Ett mer blandat byggande med mer ekonomiskt åtkomliga småhus borde vara något som regering och opposition kan enas om.
I dag har vi ett kommunalt planmonopol som innebär att det är kommunen som bestämmer var och vad som ska byggas. En rad olika faktorer kan göra att kommuner inte planlägger mer mark för småhus. Vågmästarpartier kan vilja bevara kommunen som den är och/eller bevara all obebyggd mark. Kommunledningen kan tänka kortsiktigt ekonomiskt och planera så att de kan sälja mark till högsta möjliga pris – även om det långsiktigt inte blir så attraktiva områden. Det finns en av riksdagen beslutad bostadsförsörjningslag med allmänna riktlinjer till kommunerna. I den lagen bör det klart sägas att kommunerna ska planera för blandade områden och så att alla inkomstgrupper gynnas – och att länsstyrelsen ska upphäva kommunala planer om kommunen inte planerar för mer blandat boende. Samtidigt kan riksdagen som kompensation ge kommunerna mer frihet att planera genom att begränsa det generella strandskyddet till säg 25 meter och att det enbart ska gälla för större vattendrag.
Ekonomiska styrmedel har också diskuterats, men jag tror inte att subventioner och ekonomiskt stöd är rätt väg att gå. Startlån till hushåll och mindre krav på amorteringar riskerar att pressa upp priser ytterligare. Det centrala är att öka utbudet av mark för olika typer av småhus. Åläggs kommunerna att göra mer planer för småhus och även i lägen som inte är så populära bland höginkomsttagare blir markpriserna lägre.
Konkurrensverket bör tvinga kommuner att sänka avgifter som inte speglar verkliga kostnader. Det finns i dag möjlighet att tillverka trähus industriellt till relativt låga kostnader (och trähus fungerar dessutom som kolsänka). Men varför ska ett trähusföretag sälja till ett relativt lågt pris, om det går att sälja till ett högt pris på grund av att utbudet av byggbar mark är litet? När det gäller subventioner kan jag dock tänka mig att staten hjälper ”skötsamma” kommuner om de behöver bygga ut infrastruktur av olika slag.
